Jag minns första kompisen som fick barn. Inför beräknad förlossning ringde jag och frågade var och varannan dag om den hade kommit än. Det gick att vara engagerad i andra då, innan man var över 30. Då gick det att bry sig om graviditeter och förlossningar utan att det blev personligt för min del.

Brorsan blir pappa snart och jag vet inte ens vilket datum som är beräknat. Vill inte veta. Vill inte bry mig.
För om jag gör det kommer gliringarna. Om jag håller i deras bebis och gullar med den kommer alla fråga: Är det inte dags snart? Är du inte sugen på en egen liten en?
Så nu försöker jag bara hålla mig så långt ifrån som möjligt. Det är inte mitt fel att det blivit så här. Jag borde ha fått välja själv vad jag vill göra med mitt liv.

Jag borde vara stolt faster men det är jag inte. Jag skäms som en liten gris över att jag inte kunnat prestera.

Läs även andra bloggares åsikter om Barnlöshet, Skaffa barn,