Vi hade ett allvarligt snack i helgen, mitt initiativ som vanligt:
- Hördu, nu är det snart ett år sen vi bestämde oss för att börja skaffa barn.
- Mmm, sa Han.
- Det går inte särskillt bra för oss, fortsatte jag och undrade om han tyckte det behövdes någon åtgärd. Han var så klart villrådig och tveksam. "Kanske skulle man läsa på lite mer om hur man gör egentligen" funderade Han.
- Mmm, sa jag. Det kan ju vara en idé.
Sen frågade jag hur Han egentligen hade tänkt sig att vår familjebildning skulle gå till, när Han alrig tar några steg i den riktningen, och om jag inte tagit upp frågan. Skulle Han inte göra något alls då och sen komma på i fyrtioårsåldern att ja just det, det där med barn skulle man ju fixa. Och då är det försent, tåget har passerat. Är inte Han för gammal så är iaf jag det och om Han tycker det är jätteviktigt med barn då kommer han byta ut mig mot någon som fortfarande är fertil. Och det är ju det jag är allra räddast för.
Han hade inget svar på det.
- Tycker du jag är för dåligt engagerad, frågade Han.
- Ja, sa jag.
- Det är bara det att det är så trist att engagera sig. Det är så jobbigt att hålla på och oroa sig hela tiden.
- Jag vet, sa jag. Jag vet...

Läs även andra bloggares åsikter om Barnlöshet, Bli gravid, Skaffa barn,