37+5

Jag har fått lite svårare att gå och det är svårt att nå tallriken från soffan. Nästa vecka blir det kejsarsnitt och jag känner mig faktiskt ganska färdig med den här graviditeten, även om det känns läskigt att sedan vara förälder resten av livet.
När folk frågar hur långt det är kvar svarar jag BF-dagen istället för datumet åtta dagar innan då vi bokat tid med kirurgen, bara för att slippa möta deras besvikna miner och fördomar.

Mina föräldrar ringde. De var oroliga att vi inte tänker på barnets bästa efter att ha fått höra kombinationen kejsarsnitt och flaskmatning.

För det första så tror vi inte att vår lösning blir sämre för barnet. Och för det andra tycker jag att jag är en viktig person och att Han är en viktig person och att det spelar roll vad vi vill. Vi vill göra det här på vårt sätt. Vi vill ju ha ett barn, inte en förlossning. Varför är det så förbjudet att säga att jag inte är villig att göra vad som helst för mitt barn? Att jag väljer en förlossningsmetod som jag känner mig bekväm med betyder inte att jag blir en dålig förälder som misshandlar mitt barn till sömns varje kväll. Det betyder att bebisen får nöjda föräldrar och därigenom en trygg uppväxt. Att avstå ammning innebär inte att man lämnar barnet i någon matningsmaskin, det betyder att barnet får tillgång till två föräldrar istället för en.

Jag vägrar ge upp mig själv för någon annan när det inte behövs och jag hoppas att jag kommer fortsätta hävda att jag är en viktig person, att mina behov är viktiga.

Och jag hoppas verkligen att mina föräldrar inte offrat särskilt mycket för mig när jag var liten. Jag hoppas att de tyckte det var trevligt att få mig, för det tycker jag att alla föräldrar borde få uppleva.
Man måste älska sig själv för att kunna älska sitt barn.

Jag kunde under samtalet konstatera att varken min pappa eller jag tänkte på det egna barnet i första hand, men det sa jag inte.

Läs även andra bloggares åsikter om amma, Kejsarsnitt, Föräldrar, Förlossning, kommunikation,