Ni vet min kompis Lisa, hon som bestämt sig för att inte skaffa barn men som sedan föll för trycket och är gravid nu? Jag träffade henne för en vecka sen och tog en fika. Hon är 35 och berättade om fostervattenprovet och att man räknar veckor, inte månader när man är gravid. "Jaha", sa jag.
Lustigt vad inne i sig själv man blir, hon hade inte en tanke på att jag också kan vara gravid. Antagligen gör jag likadant, blir lite mindre uppmärksam på vad som händer i andras liv.
Självklart hade Lisa också erfarenhet av en omgivning som uttrycker sin åsikt om att hon borde skaffa barn. Hon hade sagt till sin mamma att den som tjatar mest får veta sist. Vet inte om hon gjorde allvar i hotet men hon verkar lycklig nu. Hon funderade över barnvagnsmodell men de hade inte köpt några grejer, det är för tidigt än, man vet ju inte hur det går. Jag tror det är helt rätt sätt att resonera på. Tänk om något går fel, om man efter ett MVC-besök får gå hem utan barn och utan mage. Då vill man inte mötas av en docksöt barnsäng och tapeter med nallar på.

De senaste veckorna har magen ibland svullnat upp och jag har sett mer gravid ut. Nu är det en liten liten utbuktning som håller sig kvar. Inte så stor att någon anar något, inte så stor att jag behöver anpassa kläderna. Men tillräckligt för att jag och Han ska se att allt inte är som vanligt.
Jag vaknar på natten ibland och händerna söker sig till magen, sådär som alla gravida kvinnor på ett tryggt och naturligt sätt smeker sin mage förnöjt. Börjar mer och mer acceptera det.
Vi ska ha barn.