Jag tog ett rejält snack med mina föräldrar i helgen. Pappa grät, jag grät. Pappa sa "Du får inte känna så här" och jag sa "Men det gör jag". "Men det var aldrig meningen" sa pappa. Men vad hjälper det, känner jag mig otillräckligt så gör jag ju det. Jag fick dem båda att säga att de älskar mig oavsett vad jag väljer i livet, att de stöttar mig i mina val och aldrig menat något illa. Jag tar det till mig och hoppas att jag kan använda informationen till att må bättre och mota bort de onda tankarna. Mamma sa att hon till 100% nu accepterar vårt beslut att inte skaffa barn. Det känns konstigt eftersom vi aldrig fattat ett sådant beslut. Det verkar som om min mamma återigen bestämt åt mig. Kanske tycker hon ovissheten är för jobbig. I alla fall blev det inte läge att berätta för dem om graviditeten. Men jag ska hålla kontakten med dem bättre i fortsättningen.

Igår fick jag höra att min kusin Eva som skulle ha barn i maj inte är gravid längre. Ultraljudet visade mycket missbildningar så de valde att avbryta. Det känns otäckt. Man kan aldrig vara säker. Jag vill inte gå hem från sjukhuset utan bebis och utan graviditet. Vad gör man sen?

Tolv veckor på torsdag för min del.

Läs även andra bloggares åsikter om berätta, elfte veckan, Föräldrar, Graviditet, abort, Skaffa barn