15+4.

Nu börjar det bli svårt att få ihop de tajtaste brallorna. De mer rymliga är inget problem med, men t ex jobb-byxorna kräver en speciallösning med gummiband.

Vi berättade för Hans föräldrar och deras barn på julafton. De blev jätteglada, kramade oss och sa grattis. Inga förväntningar, inga krav, så himla skönt. Föräldrarna har själva haft svårt att skaffa barn, antagligen är det därför de aldrig tjatat på oss om att sätta igång. De vet hur det känns.

På nyår ska vi träffa mina föräldrar och berätta för dem. Jag är nervös.

Läs även andra bloggares åsikter om berätta, Föräldrar, Graviditet, mage,

Vi har varit på inskivningssamtal på MVC och lyssnat på hjärtljud från den lille. Det slog jättesnabbt, som en liten kaninunge. Konstigt att allt fortfarande känns så overkligt. Först oroade jag mig för att gravtestet skulle visa negativt, sen för missfall och sen för att allt ändå bara skulle vara inbillning. Fram tills nu har MVC litat på våra uppgifter om att jag är på smällen. Hjärtljuden var första gången någon annan bevisade att jag faktiskt är gravid, ändå funderar jag om det inte är ett inspelat ljud, att det ändå inte skulle vara sant.
Vi frågade barnmorskan om skillnaden mellan havandeskapspenning och sjukskrivning, eftersom jag har ett tungt jobb. Hon sa att det var jättesvårt att få sjukskrivning och därför bättre att söka havandeskapspenning eftersom den baseras på mina arbetsuppgifter och inte hur jag mår. Och ansökningstiden är så lång, så jag måste söka innan jag känner att jag behöver. Trist, eftersom jag gärna jobbar så länge jag orkar. Barnmorskan sa dessutom att försäkringskassan inte sjukskriver gravida eftersom ”Graviditet inte är en sjukdom”. Jag blev jätteförvånad över att en barnmorska stödde den ålderdomliga linjen och kunde inte låta bli att käfta emot. Försäkringskassan har ju ganska nyss blivit fällda för könsdiskriminering i ett fall där de blivit stämda av fyra kvinnor som nekats sjukskrivning när deras graviditetsbesvär har varit så svåra att de inte kunnat jobba. Försäkringskassans uppgift är ju att de ska bedöma besvären, inte varifrån de kommer. Det borde vara klargjort nu, en gång för alla.

Vi berättade också om vårt önskemål om kejsarsnitt. Då bokade hon en tid med en läkare åt oss, eftersom hon inte får avgöra det själv, sa hon. Undrar hur hård den matchen blir eller om vi slår in öppna dörrar.

Idag är det julafton och vi ska berätta för Hans fosterföräldrar. Det blir nog bra.

Jag är rädd.
Inte för förlossning, foglossning och allt annat som kan smärta. Jag är rädd för alla fördomar och krav som finns i den konstiga värld jag klivit in i. Ett område inom sjukvården som baseras lika mycket på hokus pokus som vetenskap, där man får spana länge efter något som kan liknas vid jämställdhet. Jag är rädd för att barnmorskan inte kommer låta mig välja hur jag vill föda barn och att försäkringskassan inte kommer vilja sjukskriva mig efter ett kejsarsnitt.

Alla råd man kan läsa på olika gravidsajter är inte råd, det är uppmaningar. Jag får inte tips på lämplig mat av livsmedelsverket, jag får order. Och det verkar som att alla gravida accepterar att myndigheter bestämmer över dem, för på diskussionsforum kan man läsa frågor som "Får vi gravida äta sill till midsommar?". Det som stör mig är det lilla ordet "får", som om det fanns en lag som förbjuder oss. Som om MVC hade en telefonlinje för anonyma tips dit man kan ringa om man ser en en gravid kvinna dricka en mellanöl eller äta abborre. Förstå mig rätt, det är klart att det är bra med ett statligt verk som ger rekommendationer och jag tror på de flesta kostråden. Men som exempel vet alla att det är skadligt att röka, ändå uttrycker ingen det i meningar som "Man får inte röka". På något sätt tycker vi att det räcker med att berätta om risker och konsekvenser för människor och sen får dom avgöra sitt handlande själva.

I en tidning vi fick på MVC finns en artikel om att föda barn som handlar om hur man bekantar sig med sin smärta. Hur man kan bli mer medveten under förlossningen och dra lärdom av smärtan istället för att försöka lindra den med mediciner. Förlossningen beskrivs som "En inre vandring i ditt inre landskap". Jag kunde inte sluta skratta när jag läste det. Att skaffa barn, MVC och förlossningskliniker är en del av svensk sjukvård och jag tänker kräva min rätt till vård och vetenskap och accepterar inte hokus pokus och gamla husmorstips.

Det är skönt att inte ha berättat för alla. Då slipper man många förmaningar.

Läs även andra bloggares åsikter om fjorton veckor, Graviditet, försäkringskassan, jämställdhet, barnmorskor, berätta, Förlossning,

Ni vet min kompis Lisa, hon som bestämt sig för att inte skaffa barn men som sedan föll för trycket och är gravid nu? Jag träffade henne för en vecka sen och tog en fika. Hon är 35 och berättade om fostervattenprovet och att man räknar veckor, inte månader när man är gravid. "Jaha", sa jag.
Lustigt vad inne i sig själv man blir, hon hade inte en tanke på att jag också kan vara gravid. Antagligen gör jag likadant, blir lite mindre uppmärksam på vad som händer i andras liv.
Självklart hade Lisa också erfarenhet av en omgivning som uttrycker sin åsikt om att hon borde skaffa barn. Hon hade sagt till sin mamma att den som tjatar mest får veta sist. Vet inte om hon gjorde allvar i hotet men hon verkar lycklig nu. Hon funderade över barnvagnsmodell men de hade inte köpt några grejer, det är för tidigt än, man vet ju inte hur det går. Jag tror det är helt rätt sätt att resonera på. Tänk om något går fel, om man efter ett MVC-besök får gå hem utan barn och utan mage. Då vill man inte mötas av en docksöt barnsäng och tapeter med nallar på.

De senaste veckorna har magen ibland svullnat upp och jag har sett mer gravid ut. Nu är det en liten liten utbuktning som håller sig kvar. Inte så stor att någon anar något, inte så stor att jag behöver anpassa kläderna. Men tillräckligt för att jag och Han ska se att allt inte är som vanligt.
Jag vaknar på natten ibland och händerna söker sig till magen, sådär som alla gravida kvinnor på ett tryggt och naturligt sätt smeker sin mage förnöjt. Börjar mer och mer acceptera det.
Vi ska ha barn.

12+5 som man säger. Tolfte veckan kom och risken för missfall har minskat. Det är nu det ska kännas ok att berätta för omgivningen. Det gör vi inte ändå. Och inte känns det så mycket säkrare heller, som man skulle kunna tro. Är inte rädd för magsmärtor och en blodig hög i toastolen längre, nu oroar jag mig för vad ultraljudet ska berätta.
Har även börjar oroa mig för förlossning/kejsarsnitt. Vet inte vilket som är bäst, litar inte på att barnmorskan kommer med saklig och objektiv information och tror det blir hårt motstånd om jag kräver snitt.
Rätten till kejsarsnitt finns beskriven i hälso- och sjukvårdslagen:
”När det finns flera behandlingsalternativ som står i överrensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar.”
Här är en sida på Allt om barn som ställer de två förlossningssätten emot varandra, läs gärna efterföljande kommentarer också, det var de som gav mest tyckte jag:
http://www.alltombarn.se/forlossning/kejsarsnitt-eller-vaginalt-1.22179/kejsarsnitt-eller-vaginalt-har-ar-for-och-nackdelarna-1.22177
Tänk även på att det är skillnad mellan ett planerat och akut snitt.

Läs även andra bloggares åsikter om tolfte veckan, gravid, missfall, abort, ultraljud, Kejsarsnitt,

Jag tog ett rejält snack med mina föräldrar i helgen. Pappa grät, jag grät. Pappa sa "Du får inte känna så här" och jag sa "Men det gör jag". "Men det var aldrig meningen" sa pappa. Men vad hjälper det, känner jag mig otillräckligt så gör jag ju det. Jag fick dem båda att säga att de älskar mig oavsett vad jag väljer i livet, att de stöttar mig i mina val och aldrig menat något illa. Jag tar det till mig och hoppas att jag kan använda informationen till att må bättre och mota bort de onda tankarna. Mamma sa att hon till 100% nu accepterar vårt beslut att inte skaffa barn. Det känns konstigt eftersom vi aldrig fattat ett sådant beslut. Det verkar som om min mamma återigen bestämt åt mig. Kanske tycker hon ovissheten är för jobbig. I alla fall blev det inte läge att berätta för dem om graviditeten. Men jag ska hålla kontakten med dem bättre i fortsättningen.

Igår fick jag höra att min kusin Eva som skulle ha barn i maj inte är gravid längre. Ultraljudet visade mycket missbildningar så de valde att avbryta. Det känns otäckt. Man kan aldrig vara säker. Jag vill inte gå hem från sjukhuset utan bebis och utan graviditet. Vad gör man sen?

Tolv veckor på torsdag för min del.

Läs även andra bloggares åsikter om berätta, elfte veckan, Föräldrar, Graviditet, abort, Skaffa barn