Det var fest i helgen, en fest med tydligt sprittema. Vi funderade fram och tillbaka hur vi skulle göra, ska man berätta eller inte? Jag är i vecka sju nu och fram till tolfte veckan kan det vara så mycket som 30% risk för missfall så man vill ju inte berätta för tidigt. Tänk om alla skålar för oss och önskar lycka till och så blir det inget, vad jobbigt. Alla alternativ till att berätta innehåller lögner och jag kunde inte se mig själv stå och säga "Nej, jag går på pencillin", vem skulle tro på det? Alternativet är att jag skulle stanna hemma och låtsas vara förkyld. Men så tänkte vi att om man inte kan berätta för sina vänner, vad har man då? Går det här åt helvete, då får väl dom helt enkelt dela den sorgen med oss.
Festen var hos Beatrice och Ted (som har barn) i en stad i närheten och jag och Han hade med oss vännen Johan och det är vi fem som nu är invigda i hemligheten. Det känns bra. Bara de håller käften nu. När övriga festdeltagare anlände drack jag smaskiga groggar på juice och läsk. Otroligt vad folk inte märker att man är nykter när de är packade. :)

Calle Schulman (faktiskt) skrev i expressen om missfall och tystnad, tyckte det var bra. Läs här:.
http://www.expressen.se/debatt/1.1764992/tystnaden-kring-missfall-ar-farlig

Förutom missfallsrisken finns det ju andra skäl att inte vara offentlig. Jag vill inte att arbetsledningen planerar in föräldraledighet åt mig så som dom gjorde för min vän Annelie, hon hamnade i ett tråkigt idle-projekt där dom bara väntade på att hon skulle gå hem så då gjorde hon det. Den andra anledningen är de människor som ställer krav på en. Dessa människor finns i framförallt tre grupper: Barnmorskorna som inte kan hållas utanför särskillt länge, släkten och framförallt föräldrar som ska få veta så sent som möjligt samt den tredje gruppen arbetskamrater som födde barn för 40 år sen och "vill väl", dessa ska också hållas ovetandes så länge det är möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om berätta, sjunde veckan, missfall, krav, gravid, nykter