I början när vi just blivit ihop sa Han "Jag skulle bli väldigt glad om du ville ha barn med mig någon gång". Det yttrandet var inte på något sätt avgörande för om vi skulle fortsätta vår relation eller inte. Jag ville vara med Honom för att Han var den han är, världens mest perfekta man. Ändå fastnade den där frasen i mitt minne. Jag tog förgivet att han menade det. Och nu känner jag mig dum.

Han är ju inte som andra karlar, inte skulle han säga nåt sånt bara för att han hört av nån att det är taktiskt rätt. Jag är ju inte ens rätt tjej att säga det till. Det finns dom som är det, min vän Annelie t ex. Hon tycker det är så viktigt med barn att hon skulle kunnat välja bort en friare bara för att han nöjer sig med henne och inte kräver avkomma också. Men jag valde Honom för den Han är, inte för den pappa han skulle kunna bli.

Det spelade ingen roll då men det spelar roll nu. Eftersom jag trodde på vad Han sa, jag trodde att det skulle hända och efter ett tag gladde jag mig åt det. Jag förväntade mig att han menade allvar och ville att vi skulle skaffa barn ihop.

Det var ju Han som sa att han ville! Och nu snart fem år senare har vi fortfarande inte kommit dit. Om det han sa var uttryck för en önskan, varför försöker han inte få den önskan att slå in?