Brorsan ringde igår kväll och sa att han skulle bli pappa. Min lilla lillebror som jag hjälpte till att namnge när han föddes är inte så liten längre. Det är jättetråkigt att jag inte kan glädjas åt deras familjelycka. Det känns bara som ett hån mot mig. Illa till mods somnade jag efter tolv igårkväll. Vaknade vid halv fyra och kunde inte somna om. Kissade och drack vatten. Gick upp och satte mig vid anteckningsblocket. Somnade igen vid halv sex. Upp klockan sju för att gå till jobbet. Detta är vad jag fann vid skrivbordet:

Avundsjuk? Javisst! Men varför?

Jag har ju aldrig längtar efter att köra barnvagn eller byta blöjor. Jag är inte ett dugg avundsjuk på småbarnsföräldrar med sömnbrist som blir oroliga om de inte får titta till sin sovande minsting stup i kvarten. Men så fort någon i min omgivning levererar ett glatt graviditetsbesked känner jag pilar av avundsjuka genomborra min kropp. Varför är det så? Jag tycker ju om mitt liv som det är, varför tillåter jag att andra kvinnor får mig att känna mig misslyckad när jag inte går samma väg som de?

Jag läste nånstans att de lyckligaste paren är de som är gifta men inte har några barn. Den enda period som kan överträffa detta är när man väntar sitt första barn. Om det är så att man är lyckligare utan barn, varför finns då denna press på alla par i 30-årsåldern att yngla av sig och rätta sig i ledet?

När Vi träffades sa Han en gång "Jag skulle bli jätteglad om du ville ha barn med mig någon gång". Jag blev nöjd och glad inombords och tog det till mig som en kärleksbekräftelse. Nu funderar jag, om han istället hade sagt: låt oss hoppa över familjebildningen och bara vara du och jag, vi kan resa, leva och älska och bara bry oss om varandra; hur hade jag tagit det? Statistiskt sett skulle vi då ha lättare att hålla ihop vår relation, vi skulle ha bättre ekonomi och vara lyckligare.

Nu hör det ju till saken att om man klockan fyra på natten sitter i morgonrocken och klottrar ner blyertsanteckningar istället för att sova, då är man inte så lycklig över den där barnlösheten. Men jag känner ändå att det är ju inte jag som vill ha barn, det är ju alla andra som vill det. Om brorsan och hans tjej tycker det verkar lattjolajban med en bajsmaskin så låt dom skaffa en men jag kan slippa. Så lätt att säga men så svårt att känna.

Jag vill ju bara slippa känna mig misslyckad.

Det finns dom som säger att livet inte är en tävling. Dom har fel. Livet är en tävling i status och lycka (låtsad lycka iaf). Spelreglerna är oklara men här är ett tips: Den som är 32 år och barnlös vinner inte.

Läs även andra bloggares åsikter om
avundsjuka,
livet,
skaffa barn