Jag och min syster lekte mycket prinsesslekar när vi var små. Vi tävlade om vem som hade vackrast klänning och våra drömmar var bara inriktade på utseende. Under tiden vi växte upp trodde vi på evig romatisk kärlek, vi drömde om glittrande bröllop i ikea-klänningen Gräddtårta och vi bestämde vad våra kommande barn skulle heta, hur de skulla vara och vilka maträtter de skulle gilla (man kan redan här se en förkärlek till att bestämma vad andra människor ska tycka).

Det är märkligt så lätt det är att slita sig loss från vissa av de här vanföreställningarna. Jag känner inte omgivningens förväntan eller tvång på att gifta mig och jag tror inte på livslång kärlek. Men om någon frågar om jag har barn så hör jag inte bara artig nyfikenhet, jag hör "Moa, du är en misslyckad och värdelös människa som inte ens lyckas reproducera dig, det allra minsta som samhället kräver".

Jag vill inte basera min självkänsla på den individ jag kan ge upphov till, vill inte betraka mig som en behållare för någon annans liv.
Jag vill vara värdefull för att jag är jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Jämställdhet