För snart två år sen slutade jag med p-piller. Det var ett beslut baserat på några olika saker. Framför allt hade det den senaste tiden kännts fel att det bara var jag som skulle ta ansvar för sexets konsekvenser när vi var två som utförde det. Jag mindes även hur tidigare pojkvänner aldrig tackat mig för att jag proppade kroppen full av hormoner så de kunde knulla fritt men gärna uttryckte sin besvikelse när jag någon gång glömt ett piller och det blev en veckas kondomanvändning.
Det kändes inte heller nu som världens bästa idé att hålla sig konstant medicinerad.
Den tredje anledningen var att jag hade fyllt trettio, vi hade kännt varann i tre år och eftersom vi tänkt skaffa barn ville jag inte låta p-pillrets eventuella efterverkningar hindra oss. Denna sista anledning nämnde jag inte för Honom eftersom jag inte ville att Han skulle känna sig pressad. Pressade människor kan bli opålitliga när det gäller fördelning av föräldraansvar.

Min kompis Annelie fick barn för ett och ett halvt år sen. Hon berättade att en tjej i föräldragruppen blev lämnad ensam när barnet var tre månader. Pappan ville inte mer. Man kan gissa att det inte var han som tog initiativet till att skaffa barn. (Man kan t o m gissa att han inte tog ansvar alls för preventivmedelsfrågan när han låg med henne.)

Hur som helst, det var alltså nästan två år sen jag blev ren från hormonella preventivmedel. Det var ett första steg, ett gläntande på dörren till familjevärlden. Fast det vet ju inte Han. Jag kan inte förvänta mig att Han ska kunna läsa mina tankar heller, det vore omoget av mig.
Men inte hade jag förväntat mig att bli 32 och barnlös efter världens mest noggranna kondomanvändning. Har man en relation med bror duktig lämnas ingenting åt slumpen.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn