Kompisarna Annelie och Nils fick sitt andra barn igår. Jag och Annelie var bästa vänner för några år sen, vi pratade jättemycket om jämställdhet och delade värderingar. Sen träffade hon Nils och bytte ut alla sina värderingar inom ett år. Jag blev besviken och hon blev gravid. Annelie som lärt mig att föräldraskapet blir mer jämställt om man låter bli att amma var nu beredd att bli hemmafru på heltid.
Så igår kom smset om ännu ett välskapt gossebarn. Jag har inte pratat med henne sen i somras.
Kanske är jag bara avundsjuk, jag vet inte.

Läs gärna min nya systerblogg http://bejbibloggen.blogspot.com/, finns länk här till vänster.

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, skaffa barn

Hade lite huvudvärk så jag tog en tablett. På förpackningen kan man läsa att ipren inte ska användas av den som är eller försöker bli gravid. "Ipren kan, liksom många andra antiinflammatoriska läkemedel, försvåra möjligheten att bli gravid". Jag har hittills aldrig hört talas om någon som använder ipren som preventvmedel.

Läs även andra bloggares åsikter om Bli gravid

Jag och min syster lekte mycket prinsesslekar när vi var små. Vi tävlade om vem som hade vackrast klänning och våra drömmar var bara inriktade på utseende. Under tiden vi växte upp trodde vi på evig romatisk kärlek, vi drömde om glittrande bröllop i ikea-klänningen Gräddtårta och vi bestämde vad våra kommande barn skulle heta, hur de skulla vara och vilka maträtter de skulle gilla (man kan redan här se en förkärlek till att bestämma vad andra människor ska tycka).

Det är märkligt så lätt det är att slita sig loss från vissa av de här vanföreställningarna. Jag känner inte omgivningens förväntan eller tvång på att gifta mig och jag tror inte på livslång kärlek. Men om någon frågar om jag har barn så hör jag inte bara artig nyfikenhet, jag hör "Moa, du är en misslyckad och värdelös människa som inte ens lyckas reproducera dig, det allra minsta som samhället kräver".

Jag vill inte basera min självkänsla på den individ jag kan ge upphov till, vill inte betraka mig som en behållare för någon annans liv.
Jag vill vara värdefull för att jag är jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Jämställdhet

I lördags hade vi sex oskyddat. Äntligen och hur skönt som helst. Hade inte fått nåt på flera veckor så det känns väldigt bra. Vi har inte pratat något mer om att skaffa barn men det var första ligget på två år utan kondom, vilken känsla! Så jag antar att det här betyder att vi har startat processen i alla fall. Jag har precis haft mens så det lär ju inte bli något av den här gången men förhoppningsvis dröjer det inte en månad till nästa gång... :)

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Bli gravid

Min plan var att inte tjata till mig barn. Jag har varit öppen för en diskussion och väntat på att Han ska säga att han vill. Jag gjorde mig redo när jag slutade med p-piller men sen har det inte hänt nåt. Tiden går och för varje menstruation försvinner en chans att bli gravid, chanser som är begränsade i antal. De kändes som oändligt många för några år sen men nu är jag 32 och orolig att jag inte ska hinna med barn innan min fertilitet är över. Till slut tog jag upp ämnet med Honom och vi bestämde en punkt i framtiden när vi skulle börja försöka bli med barn. Den punkten försvann och jag påminde honom om att det är hög tid att försöka om vi ska ha några. Sen den gången har vi inte haft sex, varken skyddat eller oskyddat. Ska jag nu ta upp problemet en tredje gång? Jag som inte ville tjata till mig det, nu är jag precis i den situation som jag försökte undvika. Men jag kan inte bara stå här och se hoppet försvinna bakom hörnet varje månad. Se på mig, jag är ju grinfärdig varje dag och har en hemlig blogg för mitt navelskåderi.

Det hade varit rätt skönt om vi bara bestämde oss för att inte skaffa barn, att det bara är vi två och vi kan koncentrera oss på varandra och njuta av livet och resa och göra vad vi vill. Men den här ovissheten, den fixar jag bara inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Är det så här vi ska ha det resten av livet? Ska vi sitta i varsin ände av soffan och kolla på TV?
Nu går jag och lägger mig. Jag är inte trött, jag vet bara inte varför jag ska vara vaken längre.

Jag står här och erbjuder mig att ta nio vita månader, illamående, foglossning, förlossning, lägre lön osv och du avböjer. Är jag inte tillräckligt bra för dig? Vad är det för fel?

"Att vänta med att skaffa barn innebär också en ökad risk att föda för tidigt, att få en längre förlossning än normalt och att få en bristning i bäckenbotten."

Varför genomlida allt det här när man inte måste?

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Jag känner mig lurad. Tycker inte om att känna mig lurad. Det känns som om folk runtomkring undrar. Vad är det för fel på dem? De har varit ihop i fyra år, båda har jobb, de har bil, lägenhet och sommarstuga, varför blir det inget mer? Framför allt är de ju tillräckligt gamla...
Finns en krönika här om den otäcka frågan Är det inte dags snart.

Jag är så rädd att misslyckas. Att vara den som står kvar när alla andra får.

Jag trodde aldrig att det skulle bli så här.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

I midsomras skulle kompisarna Annelie och Nils hälsa på oss. Deras ettåriga son hade precis börjat gå och vårt hem är ju inte barnanpassat direkt. Så min sambo fixarfrasse världens snällaste man åkte till ikea och köpte en barngrind. Ni vet en sån där som hindrar små barn från att ramla nerför trappor. Han gick alltså in på barnavdelningen i staden där vi bor och jämförde priser och barnsäkerhet. Herregud! När hela världen undrar varför VI inte skaffar barn och jag hittar på diverse ursäkter till frågvisa mostrar och kollegor så står Han där glatt visslande och provar barngrindens gångjärn på ikea. Så jag tog upp diskussionen på allvar.

Vill du eller vill du inte? Och när? Jag vet inte var jag har dig någonstans. Grinade gjorde jag visst också, när han stod på vardagsrumsgolvet och satte ihop den där jävla grinden som VI inte skulle få någon användning av. "Det är nu eller aldrig" sa jag.
Reultatet: Det är nog bäst vi bygger om badrummet först, för det är nog inget lätt att göra med gravid-mage. Vi börjar bygga i slutet av sommaren och till hösten börjar vi skaffa barn.

Okej. Vi rev ut det gamla badrummet och började långsamt bygga ett nytt. Hösten kom och Han plockade fram kondom varje gång. Jag funderade över vilka avgränsningar hösten faktiskt har, är det almanackan man går efter eller skjuts hösten framåt tills badrummet är klart?

I julas var vi ute och åt och vi började tala om resor. Han sa att han var sugen på att åka till Sydamerika och att vi kanske borde passa på innan vi skaffar barn. Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle säga. Gällde inte vår gamla överenskommelse längre? Han fortsatte resonemanget med att barn kan man ju skaffa när som helst så det är bäst att passa på att resa nu. Själv är jag övertygad om att det är tvärtom. Jag är 32 och Han 35, ska vi ha barn måste vi börja nu och sen har vi hela resten av livet på oss att resa.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Jag surfar och letar information när ingen ser. Vid 30 år är det 25% chans att bli gravid i samband med ägglossning, vid 35 har det minskat till 20%.

Enligt en intervju i allt om barn tror demograferna att 70-talisterna blir den första åldersgruppen på hundra år som inte kommer att hinna få två barn i genomsnitt, eftersom de börjar för sent.

Mellan 20 och 29 år är det optimalt att föda.

"Många kvinnor väntar för länge" läser jag. Hur kan de vara så säkra på att det är kvinnorna som väntar? Hur många män tjatar till sig ett barn? Geomsnittsåldern för förstagångsmammor är nu 29,9 år.

Runt 20–25 procent av kvinnorna i en fast relation blir gravida inom en månad och närmare 60 procent inom sex månader. Mer än 90 procent är gravida inom ett år.

Gjorde ett test på Allt om barn : http://www.alltombarn.se/villhabarn/1.13672/1.13674 : "Du är helt klart mogen för att bli förälder, det verkar ju vara det enda du har på hjärnan! Lycka till!"

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Bli gravid

För snart två år sen slutade jag med p-piller. Det var ett beslut baserat på några olika saker. Framför allt hade det den senaste tiden kännts fel att det bara var jag som skulle ta ansvar för sexets konsekvenser när vi var två som utförde det. Jag mindes även hur tidigare pojkvänner aldrig tackat mig för att jag proppade kroppen full av hormoner så de kunde knulla fritt men gärna uttryckte sin besvikelse när jag någon gång glömt ett piller och det blev en veckas kondomanvändning.
Det kändes inte heller nu som världens bästa idé att hålla sig konstant medicinerad.
Den tredje anledningen var att jag hade fyllt trettio, vi hade kännt varann i tre år och eftersom vi tänkt skaffa barn ville jag inte låta p-pillrets eventuella efterverkningar hindra oss. Denna sista anledning nämnde jag inte för Honom eftersom jag inte ville att Han skulle känna sig pressad. Pressade människor kan bli opålitliga när det gäller fördelning av föräldraansvar.

Min kompis Annelie fick barn för ett och ett halvt år sen. Hon berättade att en tjej i föräldragruppen blev lämnad ensam när barnet var tre månader. Pappan ville inte mer. Man kan gissa att det inte var han som tog initiativet till att skaffa barn. (Man kan t o m gissa att han inte tog ansvar alls för preventivmedelsfrågan när han låg med henne.)

Hur som helst, det var alltså nästan två år sen jag blev ren från hormonella preventivmedel. Det var ett första steg, ett gläntande på dörren till familjevärlden. Fast det vet ju inte Han. Jag kan inte förvänta mig att Han ska kunna läsa mina tankar heller, det vore omoget av mig.
Men inte hade jag förväntat mig att bli 32 och barnlös efter världens mest noggranna kondomanvändning. Har man en relation med bror duktig lämnas ingenting åt slumpen.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn