Hemma går det ganska bra men så fort jag kommer till jobbet.

Det börjar som en liten tanke, nej som ett underliggande krav, en rest från barndomen om vad man förväntas göra som vuxen. Man känner sig beredd, man tänker att på det varje dag. Till slut upptar det alla lediga tankar. Man vänder och vrider på tankar och argument.

Jag tyckte inte ens att det vad särskillt viktigt i början. Men han sa att han ville och jag trodde honom. Inte med en gång så klart, man vill ju vara ihop ett tag först, lära känna varann ordentligt och stadga sig. Och han blev Han med stort H och jag började efter några år anpassa mig. Jag funderade över om det nyköpta klädesplagget fungerar i tjock mage, jag spanade in större lägenheter och läste på om föräldraförsäkringen. Inte öppet, ens för mig själv, det var bara tankar i bakhuvet. Det är ju ingen som kräver att jag ska anpassa mig, eller möjligtvis morsan då. Och anpassa förresten, det handlar även om att försaka. Man låter bli att köpa årskort på Friskis och Svettis, man byter inte karriär, man slutar helt enkelt planera sitt liv i andra termer än familjeutökning.

Och nu undrar du såklart varför jag inte bara pratar med Honom om det.

Vi har pratat om det. Men jag vägrar be, hota eller lura till mig en graviditet. Jag har en kompis vars sambo använde killars favoritinställning "Klart vi ska ha barn men inte nu". Hon blev så trött på honom att hon till slut hotade att göra slut om de inte började producera. Elva månader senare föddes sonen och gissa vem som plockar ut så mycket föräldraledighet det bara går och vem som smiter undan ansvaret.

Jag tror på delat ansvar och jämställd uppfostran och att det kommer av att vi vill lika mycket.

Problemet är alltså att jag vill att Han ska säga "älskling nu startar vi igång processen". Men det händer inte eftersom Han har samma inställning som min kompis kille. Det är inget fel på den inställningen när man är 22. Men tio år senare vill man att det ska hända nåt. Ju äldre man blir desto mindre är chansen att bli gravid och desto större är risken för missfall. Jag vill inte tvinga dig till något älskling men du får inte tvinga mig heller. Om du vill vänta tills det återstår fem år av min fertilitet och vi vill ha fler barn än ett, då tvingas min kropp till hård belastning i högt tempo.

Jag vet inte ens om jag vill ha barn. Det skulle så klart vara mysigt med en tvååring som kryper upp i knät men inte känner jag någon längtan efter blöjbyten, trotsålder eller att schemalägga dagen utifrån amning.

Jag vill ha barn för att slippa känna mig misslyckad.