15+4.

Nu börjar det bli svårt att få ihop de tajtaste brallorna. De mer rymliga är inget problem med, men t ex jobb-byxorna kräver en speciallösning med gummiband.

Vi berättade för Hans föräldrar och deras barn på julafton. De blev jätteglada, kramade oss och sa grattis. Inga förväntningar, inga krav, så himla skönt. Föräldrarna har själva haft svårt att skaffa barn, antagligen är det därför de aldrig tjatat på oss om att sätta igång. De vet hur det känns.

På nyår ska vi träffa mina föräldrar och berätta för dem. Jag är nervös.

Läs även andra bloggares åsikter om berätta, Föräldrar, Graviditet, mage,

Vi har varit på inskivningssamtal på MVC och lyssnat på hjärtljud från den lille. Det slog jättesnabbt, som en liten kaninunge. Konstigt att allt fortfarande känns så overkligt. Först oroade jag mig för att gravtestet skulle visa negativt, sen för missfall och sen för att allt ändå bara skulle vara inbillning. Fram tills nu har MVC litat på våra uppgifter om att jag är på smällen. Hjärtljuden var första gången någon annan bevisade att jag faktiskt är gravid, ändå funderar jag om det inte är ett inspelat ljud, att det ändå inte skulle vara sant.
Vi frågade barnmorskan om skillnaden mellan havandeskapspenning och sjukskrivning, eftersom jag har ett tungt jobb. Hon sa att det var jättesvårt att få sjukskrivning och därför bättre att söka havandeskapspenning eftersom den baseras på mina arbetsuppgifter och inte hur jag mår. Och ansökningstiden är så lång, så jag måste söka innan jag känner att jag behöver. Trist, eftersom jag gärna jobbar så länge jag orkar. Barnmorskan sa dessutom att försäkringskassan inte sjukskriver gravida eftersom ”Graviditet inte är en sjukdom”. Jag blev jätteförvånad över att en barnmorska stödde den ålderdomliga linjen och kunde inte låta bli att käfta emot. Försäkringskassan har ju ganska nyss blivit fällda för könsdiskriminering i ett fall där de blivit stämda av fyra kvinnor som nekats sjukskrivning när deras graviditetsbesvär har varit så svåra att de inte kunnat jobba. Försäkringskassans uppgift är ju att de ska bedöma besvären, inte varifrån de kommer. Det borde vara klargjort nu, en gång för alla.

Vi berättade också om vårt önskemål om kejsarsnitt. Då bokade hon en tid med en läkare åt oss, eftersom hon inte får avgöra det själv, sa hon. Undrar hur hård den matchen blir eller om vi slår in öppna dörrar.

Idag är det julafton och vi ska berätta för Hans fosterföräldrar. Det blir nog bra.

Jag är rädd.
Inte för förlossning, foglossning och allt annat som kan smärta. Jag är rädd för alla fördomar och krav som finns i den konstiga värld jag klivit in i. Ett område inom sjukvården som baseras lika mycket på hokus pokus som vetenskap, där man får spana länge efter något som kan liknas vid jämställdhet. Jag är rädd för att barnmorskan inte kommer låta mig välja hur jag vill föda barn och att försäkringskassan inte kommer vilja sjukskriva mig efter ett kejsarsnitt.

Alla råd man kan läsa på olika gravidsajter är inte råd, det är uppmaningar. Jag får inte tips på lämplig mat av livsmedelsverket, jag får order. Och det verkar som att alla gravida accepterar att myndigheter bestämmer över dem, för på diskussionsforum kan man läsa frågor som "Får vi gravida äta sill till midsommar?". Det som stör mig är det lilla ordet "får", som om det fanns en lag som förbjuder oss. Som om MVC hade en telefonlinje för anonyma tips dit man kan ringa om man ser en en gravid kvinna dricka en mellanöl eller äta abborre. Förstå mig rätt, det är klart att det är bra med ett statligt verk som ger rekommendationer och jag tror på de flesta kostråden. Men som exempel vet alla att det är skadligt att röka, ändå uttrycker ingen det i meningar som "Man får inte röka". På något sätt tycker vi att det räcker med att berätta om risker och konsekvenser för människor och sen får dom avgöra sitt handlande själva.

I en tidning vi fick på MVC finns en artikel om att föda barn som handlar om hur man bekantar sig med sin smärta. Hur man kan bli mer medveten under förlossningen och dra lärdom av smärtan istället för att försöka lindra den med mediciner. Förlossningen beskrivs som "En inre vandring i ditt inre landskap". Jag kunde inte sluta skratta när jag läste det. Att skaffa barn, MVC och förlossningskliniker är en del av svensk sjukvård och jag tänker kräva min rätt till vård och vetenskap och accepterar inte hokus pokus och gamla husmorstips.

Det är skönt att inte ha berättat för alla. Då slipper man många förmaningar.

Läs även andra bloggares åsikter om fjorton veckor, Graviditet, försäkringskassan, jämställdhet, barnmorskor, berätta, Förlossning,

Ni vet min kompis Lisa, hon som bestämt sig för att inte skaffa barn men som sedan föll för trycket och är gravid nu? Jag träffade henne för en vecka sen och tog en fika. Hon är 35 och berättade om fostervattenprovet och att man räknar veckor, inte månader när man är gravid. "Jaha", sa jag.
Lustigt vad inne i sig själv man blir, hon hade inte en tanke på att jag också kan vara gravid. Antagligen gör jag likadant, blir lite mindre uppmärksam på vad som händer i andras liv.
Självklart hade Lisa också erfarenhet av en omgivning som uttrycker sin åsikt om att hon borde skaffa barn. Hon hade sagt till sin mamma att den som tjatar mest får veta sist. Vet inte om hon gjorde allvar i hotet men hon verkar lycklig nu. Hon funderade över barnvagnsmodell men de hade inte köpt några grejer, det är för tidigt än, man vet ju inte hur det går. Jag tror det är helt rätt sätt att resonera på. Tänk om något går fel, om man efter ett MVC-besök får gå hem utan barn och utan mage. Då vill man inte mötas av en docksöt barnsäng och tapeter med nallar på.

De senaste veckorna har magen ibland svullnat upp och jag har sett mer gravid ut. Nu är det en liten liten utbuktning som håller sig kvar. Inte så stor att någon anar något, inte så stor att jag behöver anpassa kläderna. Men tillräckligt för att jag och Han ska se att allt inte är som vanligt.
Jag vaknar på natten ibland och händerna söker sig till magen, sådär som alla gravida kvinnor på ett tryggt och naturligt sätt smeker sin mage förnöjt. Börjar mer och mer acceptera det.
Vi ska ha barn.

12+5 som man säger. Tolfte veckan kom och risken för missfall har minskat. Det är nu det ska kännas ok att berätta för omgivningen. Det gör vi inte ändå. Och inte känns det så mycket säkrare heller, som man skulle kunna tro. Är inte rädd för magsmärtor och en blodig hög i toastolen längre, nu oroar jag mig för vad ultraljudet ska berätta.
Har även börjar oroa mig för förlossning/kejsarsnitt. Vet inte vilket som är bäst, litar inte på att barnmorskan kommer med saklig och objektiv information och tror det blir hårt motstånd om jag kräver snitt.
Rätten till kejsarsnitt finns beskriven i hälso- och sjukvårdslagen:
”När det finns flera behandlingsalternativ som står i överrensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar.”
Här är en sida på Allt om barn som ställer de två förlossningssätten emot varandra, läs gärna efterföljande kommentarer också, det var de som gav mest tyckte jag:
http://www.alltombarn.se/forlossning/kejsarsnitt-eller-vaginalt-1.22179/kejsarsnitt-eller-vaginalt-har-ar-for-och-nackdelarna-1.22177
Tänk även på att det är skillnad mellan ett planerat och akut snitt.

Läs även andra bloggares åsikter om tolfte veckan, gravid, missfall, abort, ultraljud, Kejsarsnitt,

Jag tog ett rejält snack med mina föräldrar i helgen. Pappa grät, jag grät. Pappa sa "Du får inte känna så här" och jag sa "Men det gör jag". "Men det var aldrig meningen" sa pappa. Men vad hjälper det, känner jag mig otillräckligt så gör jag ju det. Jag fick dem båda att säga att de älskar mig oavsett vad jag väljer i livet, att de stöttar mig i mina val och aldrig menat något illa. Jag tar det till mig och hoppas att jag kan använda informationen till att må bättre och mota bort de onda tankarna. Mamma sa att hon till 100% nu accepterar vårt beslut att inte skaffa barn. Det känns konstigt eftersom vi aldrig fattat ett sådant beslut. Det verkar som om min mamma återigen bestämt åt mig. Kanske tycker hon ovissheten är för jobbig. I alla fall blev det inte läge att berätta för dem om graviditeten. Men jag ska hålla kontakten med dem bättre i fortsättningen.

Igår fick jag höra att min kusin Eva som skulle ha barn i maj inte är gravid längre. Ultraljudet visade mycket missbildningar så de valde att avbryta. Det känns otäckt. Man kan aldrig vara säker. Jag vill inte gå hem från sjukhuset utan bebis och utan graviditet. Vad gör man sen?

Tolv veckor på torsdag för min del.

Läs även andra bloggares åsikter om berätta, elfte veckan, Föräldrar, Graviditet, abort, Skaffa barn

Slutet av tionde veckan och brösten ömmar som vanligt. Magen sväller lite ibland och jag ser mer gravid ut men det är bara gaser. Tydligen normalt.

Det var fest i helgen jag levde på alkoholfritt. På förfesten serverade värdinnan Cissi mat till mig, Han, kompisen Johan och kompisen Malin. Cissi serverade rödvin och när turen kom till mitt glas blev jag tvungen att bekänna färg. Efter gratulationsskål följde en intressant diskussion om våra medmänniskors krav på oss. Malin höll med mig direkt om att det är jobbigt med alla som undrar om man inte ska skaffa barn snart. Och Cissi som är 36 och singel berättade om alla som tycker det är hög tid för henne att skaffa både karl och barn utan att veta ett skit om hur hennes liv ser ut och vad som hänt innan. Lustigt att vi alla var så överens om detta, ändå blir vi drabbade av det ganska ofta.
Om jag ställer liknande krav på någon annan hoppas jag att någon berättar för mig att jag har fel. Jag vill inte såra någon så som jag blivit sårad.

Nu är vi sju som vet.
Jag vill inte berätta för mamma. Vill inte höra hennes kommentarer.

Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, bröst, Föräldrar, Graviditet, krav, Skaffa barn, vecka tio

Nionde veckan är här och det som liknar menssmärtor har slutat. Flytningar har jag däremot nästan varje dag. Brösten är lika ömma och hårda som innan, möjligen har jag börjat vänja mig lite. Ingen annan anar något, så vitt jag vet.

Bilden föreställer de piller jag äter till middagen varje dag. Det är två järntabletter med folsyra, två omega3-tabletter och en vitamineral kvinna.

När vi var hos barnmorskan sist berättade hon om alkohol och hur farligt det är när man är gravid. Ingen nyhet direkt så man kan ju undra varför de tjatar så förbannat om det. Jag fick t o m fylla i en enkät om mina alkoholvanor. På något sätt känns det som overkill. Alla vet att man inte ska dricka när man är på smällen och om jag ändå skulle välja att vara aspackad i helgen så finns det ju inget dom kan göra åt det, dom kan ju inte tvångsomhänderta mig bara för att jag är gravid. Själv tycker jag det är rätt skönt att vara nykter, jag är sällan full och har flera gånger utan egentlig anledning valt att vara nykter på fester. Men innan jag gjorde gravtestet hann jag konsumera några enstaka glas vin och öl vid tre olika tillfällen. Jag berättade det för barnmorskan som sa "Det som redan är gjort kan man ju inte göra något åt". Minuten innan hade hon sagt att ett endaste litet glas vin kan påverka fostret negativt, men det man gör ovetandes verkar inte spela någon roll. Är inte det märkligt?

Läs även andra bloggares åsikter om barnmorskor, alkohol, nionde graviditetsveckan, gravid, Skaffa barn, järntabletter, omega 3, folsyra

Menstruationsfri och med snygga klotrunda bröst gick jag och Han tillsammans på första samtalet med hon som ska bli vår barnmorska under hela processen. Hur mår du, frågade hon och jag svarade mycket bra. Förutom ovanstående symptom visar min kropp i princip inga tecken på att vara gravid i åttonde veckan. Inget illamående, jag är inte trött och känner inget ökat sug efter mat. Brösten är ömma och svullna och jag kan ibland känna av små små duster av menssmärtor som tydligen är livmodern som växer. Det är nästan så man tror att det inte är sant.

Jag vet inte ens om jag vill att det ska vara sant. Till viss del är ju det här ett sätt för mig att bli accepterad. Du anar inte vad många människor känner sig provocerade av barnlösa 30-plusare. Inte känner jag någon större längtar efter blöjbyten eller att se någon lära sig krypa. Men jag är inte så säker på att jag vill vara barnlös heller, alla människor vill väl göra avtryck i världen genom att skaffa avkomma? Att ha barn blir säkert roligt senare, en treåring som kryper upp i knät som man kan läsa sagor för. Kanske kommer min mamma att tycka att jag duger.

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, åttonde graviditetsveckan, barnmorskor, bröst, Skaffa barn,

Jag ringde ju till barnmorskemottagningen redan förra veckan och sa att jag var på smällen. De ville veta mitt personnummer och bokade in mig på ett första "hälsosamtal". Under detta samtal ska jag få tid till "inskrivning" samt ultraljud. Ganska många samtal och träffar utan att det egentligen händer något. De tänker ju inte göra några tester eller så, mitt ord på att jag är gravid duger.
Jag berättade om mina arbetstider och barnmorskan berättade om deras. Barnmorskemottagningen har öppet 8.00-15.30 och mina arbetstider är 8.00-16.00. Det var tydligt vem av oss som skulle vara flexibel här. Så jag har sagt till chefen att jag har ett tandläkarbesök (igen!) och behöver smita iväg lite tidigare. Jag hoppas verkligen att barnmorskan har något viktigare att säga än att jag ska låta bli spriten och fisk med tungmetaller i, annars kunde vi ju tagit det per telefon.

Och någonstans i bakhuvet gnager det, var det inte så att i det jämställda Sverige sedan trettio år tillbaka har en lag som säger att man ska kunna kombinera föräldraskap och förvärvsarbete? Självklart ska även barnmorskor ha rimliga arbetstider, de behöver inte likt Ica ha öppet till tio eller vara en 24-timmars-myndighet, men kvällsöppet en endaste dag i veckan kanske? Folk som jobbar kontorstid blir faktiskt också gravida ibland. Och innan tolfte veckan är det helt ok att inte informera sin chef.

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, barnmorskor, jämställdhet

Det var fest i helgen, en fest med tydligt sprittema. Vi funderade fram och tillbaka hur vi skulle göra, ska man berätta eller inte? Jag är i vecka sju nu och fram till tolfte veckan kan det vara så mycket som 30% risk för missfall så man vill ju inte berätta för tidigt. Tänk om alla skålar för oss och önskar lycka till och så blir det inget, vad jobbigt. Alla alternativ till att berätta innehåller lögner och jag kunde inte se mig själv stå och säga "Nej, jag går på pencillin", vem skulle tro på det? Alternativet är att jag skulle stanna hemma och låtsas vara förkyld. Men så tänkte vi att om man inte kan berätta för sina vänner, vad har man då? Går det här åt helvete, då får väl dom helt enkelt dela den sorgen med oss.
Festen var hos Beatrice och Ted (som har barn) i en stad i närheten och jag och Han hade med oss vännen Johan och det är vi fem som nu är invigda i hemligheten. Det känns bra. Bara de håller käften nu. När övriga festdeltagare anlände drack jag smaskiga groggar på juice och läsk. Otroligt vad folk inte märker att man är nykter när de är packade. :)

Calle Schulman (faktiskt) skrev i expressen om missfall och tystnad, tyckte det var bra. Läs här:.
http://www.expressen.se/debatt/1.1764992/tystnaden-kring-missfall-ar-farlig

Förutom missfallsrisken finns det ju andra skäl att inte vara offentlig. Jag vill inte att arbetsledningen planerar in föräldraledighet åt mig så som dom gjorde för min vän Annelie, hon hamnade i ett tråkigt idle-projekt där dom bara väntade på att hon skulle gå hem så då gjorde hon det. Den andra anledningen är de människor som ställer krav på en. Dessa människor finns i framförallt tre grupper: Barnmorskorna som inte kan hållas utanför särskillt länge, släkten och framförallt föräldrar som ska få veta så sent som möjligt samt den tredje gruppen arbetskamrater som födde barn för 40 år sen och "vill väl", dessa ska också hållas ovetandes så länge det är möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om berätta, sjunde veckan, missfall, krav, gravid, nykter

Nu är det dags att börja hålla koll på vad som är lämpligt att äta och inte. Hur var det med laxen och osten? Jag surfade och fann att socialstyrelsen länkar till livsmedelsverket som börjar med en rejäl skuldbeläggning av gravida: "Under graviditeten börjar många fundera över sina matvanor. Kanske gäller det även dig. Tidigare har du bara behövt tänka på dig själv. Nu ska du bry dig om två personers hälsa."
En sak ska vi vara väldigt medvetna om här, och det är att det bara finns EN människa nu och det är jag. Två blir vi inte förrän vid midsommar någon gång. Och då kan jag gå med på att vi är två viktiga människor. Men just nu kommer jag först.

Livsmedelsverket fortsatte med goddag-yxskaft-kommentarer som att det är viktigt att äta varierat för att få i sig olika sorters näringsämnen (no shit?), tallriksmodellen och att man ska tvätta händerna innan man lattjar med livsmedel. Nästan alla råden var sådana som alla människor oavsett graviditet bör följa, ät inte mat där bäst-före-datum passerat osv. Näringsrikt ska jag väl äta för att jag ska må bra i första hand, det har ju inget med fostret att göra.

Det lilla jag kunde få ut som var vettigt för mig att veta är att det är max 3 koppar kaffe eller 6 koppar te per dag som gäller samt att jag ska hålla mig borta från rökt lax och pharmaskinka. Då kör jag på det.

Läs även andra bloggares åsikter om Graviditet, kostråd, livsmedelsverket, Skuld,

Ett år senare än beräknat verkar det som att jag blivit gravid. Det var ett solklart plus på stickan. Jag fotade och skickade som ett mms till Honom. Visste inte vad jag skulle skriva så det blev ingen text. Bilden talar ju sitt tydliga språk, tyckte jag.
Sex timmar senare skickade Han ett sms till mig: "Har vi en eller två laxfileér i frysen?". Är han elak eller bara trög, undrade jag. Bäst att förtydliga lite. Jag svarade att jag inte vet men att det var ett udda svar samt att frågan om vi har en eller två bullar i ugnen borde vara mer befogad. Väntade med spänning tills det övertydliga svaret kom:
"Jag undrade om vi har laxfiléer hemma". Jag blev jätteledsen och när vi träffades hemma sen sa Han:
- Ehh, var det ett graviditetstest du skickade en bild på?
Jag sa ja och att det vore väldigt bra om han ville vara en del av det här från och med nu. "Jag vill inte göra det här ensam!".
- Men Moa, jag förstod inte, sa Han.
Sen såg jag honom gråta för första gången någonsin. "Det här ska ju vara den lyckligaste dagen i ens liv, varför blir det så här? Jag tycker du är orättvis mot mig."
Jag förklarade hur ensam jag kännt mig och Han sa att han inte velat prata med mig för att inte stressa mig mer när jag redan tycker det är jobbigt. Jag sa att det bara är jag som tar upp barnalstrandet till diskussion och han sa att han inte ville betrakta mig som en barnfabrik och kontrollera min mens i ett excelark. Slutligen kom vi överens om att jag ska släppa in honom mer och att han ska stå där och vilja komma in när jag öppnar dörren.

Sen kom jag på att jag köpte ju ett två-pack graviditetstest och den ena är kvar oförbrukad. Så vi gjorde om det från början, tillsammans. Det blev till att rota fram ännu en tom creme fraiche-burk och sen var det Han som satt på badrumsgolvet böjd över min urin. Samma resultat och nu har vi gömt stickorna på var sin sida sängen.

Sen ringde jag barnmorskan och bokade en första tid. Hon konstaterade att jag är i vecka 6 eller 7. Har även varit iväg och vaccinerat mig mot svininfluensan, man är ju i riskgrupp nu.

Nu kör vi! :)

Läs även andra bloggares åsikter om gravid, kommunikation, Graviditetstest, Skaffa barn,

Idag är jag ledig så jag passade på att kuta ner till apoteket så fort de hade öppnat. Glest mellan folk på stan och liten risk att träffa någon man känner vid intim-hyllan på apoteket. För säkerhets skull köpte jag schampo, tandtråd och värktabletter samtdigt. Om clearblue visar minus så har jag iaf inte handlat för gäves. :)

Kissade innan jag gick så nu är blåsan tom. Dricker vatten (det blir väl inte utspätt nu?) och har plockat fram en tom, urdiskad och torr creme fraiche-burk för experimentet.

Nu ska jag gå och lattja med mitt eget urin, önska mig lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om clearblue, Graviditetstest, apoteket, Bli gravid,

De rödaktiga fläckarna i trosorna har upphört. Brösten är svullna och ömma. 46 dagar sen senaste menstruation, rekordet är 50. På lördag är det fest. Då måste jag veta om jag har anledning att avstå alkohol.

Vad som hänt sen sist är att vännen jag pratade om, hon som bestämde sig för att inte skaffa barn, hon är gravid nu. En kusin till mig är också på tjocken. När jag tänker efter så är alla jag känner antingen gravida eller har redan småbarn.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, Graviditet, Bli gravid, Skaffa barn, bröst

dripp dropp

39
32
50
31
28
41+

Jag minns första väninnan som i början av trettioårsåldern sa att hon inte tänkte skaffa barn. Jag blev helt paff. Kan man välja det?

En äldre politiker jag lyssnade på en gång sa "Om jag var ung i dag skulle jag nog inte skaffa några barn. Jag ser på mina barn hur de kämpar för att få vardagen att gå ihop med sina små och det finns så mycket press på småbarnsföräldrar nu."

Jag är van vid diskussioner om barnens antal, namn och TV-tider osv. Men jag visste inte att man kunde välja att avstå. Kanske för att det valet aldrig presenterats för mig. Att det aldrig verkat ens i närheten okej att låta bli.

Jag konfronterade min mamma en gång och efter en lång diskussion fick jag henne att förstå att hon inte får bestämma NÄR jag ska ha barn. Men hon tror fortfarande att hon får bestämma ATT jag ska ha barn.

Och om man avstår på grund av vilja eller brister i biologin, spelar det egentligen någon roll?

37 dagar utan mens.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, Barnlöshet, Skaffa barn, Skuld, Föräldrar,

På kylskåpet har jag en längre tid haft en bild på några kompisar och deras förstfödda. När mina föräldrar varit här och hälsat på i somras hade de satt dit en lapp bredvid fotot innan de åkte: "Snart får vi nog se er så här".
Varför får man inte glädjas åt andras lycka utan att det blir personligt? Om en vän kommer in på en utbildning är det helt ok att vara glad åt det utan att någon tror att jag vill gå samma utbildning. Men uttrycker jag att glädje åt att någon fått barn så riktas direkt blickarna mot mig att jag borde gå samma väg.

Fotot på kylen tog jag ner och rev i bitar.

29 dagar utan mens nu. Inget dropp. Brösten ömmar lite.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Barnlöshet, Bli gravid, mens,

Jag hade några missade samtal från mamma, sen messade hon att jag blivit faster.
Jag håller distansen. Messade ett Grattis till brorsan. Frågar inte hur det känns, vad det är för kön och allt det andra man ska undra. Jag ligger lågt.
Mamma ringde och undrade (igen) om vi inte skulle resa dit och titta på underverket. Jag fick bita mig i tungan för att inte säga "Det är inget underverk, det är bara vad som händer när två fertila människor har oskyddat sex ihop". Vet att jag snart måste men jag vill inte åka dit. Jag vet hur det kommer att bli. Om jag inte tar upp bebisen och gullar med den kommer de tycka jag är kall och okänslig samt att jag inte verkar glad för brorsans skull. Och om jag gullar med den kommer blickarna, gliringarna och "Är det inte dags snart?". Jag orkar inte med det.

Läs även andra bloggares åsikter om Är det inte dags snart?, Barnlöshet, Skaffa barn, Avundsjuka, Fertilitet

Jag minns första kompisen som fick barn. Inför beräknad förlossning ringde jag och frågade var och varannan dag om den hade kommit än. Det gick att vara engagerad i andra då, innan man var över 30. Då gick det att bry sig om graviditeter och förlossningar utan att det blev personligt för min del.

Brorsan blir pappa snart och jag vet inte ens vilket datum som är beräknat. Vill inte veta. Vill inte bry mig.
För om jag gör det kommer gliringarna. Om jag håller i deras bebis och gullar med den kommer alla fråga: Är det inte dags snart? Är du inte sugen på en egen liten en?
Så nu försöker jag bara hålla mig så långt ifrån som möjligt. Det är inte mitt fel att det blivit så här. Jag borde ha fått välja själv vad jag vill göra med mitt liv.

Jag borde vara stolt faster men det är jag inte. Jag skäms som en liten gris över att jag inte kunnat prestera.

Läs även andra bloggares åsikter om Barnlöshet, Skaffa barn,

Nu kom mensen. Det förklarar den obehagliga känslan i magen. 28 dagar exakt.

39
32
50
31
28

Läs även andra bloggares åsikter om mens, Skaffa barn, Bli gravid,

Dripp dropp dripp dropp

Läs även andra bloggares åsikter om mens, bli gravid

Vi hade ett allvarligt snack i helgen, mitt initiativ som vanligt:
- Hördu, nu är det snart ett år sen vi bestämde oss för att börja skaffa barn.
- Mmm, sa Han.
- Det går inte särskillt bra för oss, fortsatte jag och undrade om han tyckte det behövdes någon åtgärd. Han var så klart villrådig och tveksam. "Kanske skulle man läsa på lite mer om hur man gör egentligen" funderade Han.
- Mmm, sa jag. Det kan ju vara en idé.
Sen frågade jag hur Han egentligen hade tänkt sig att vår familjebildning skulle gå till, när Han alrig tar några steg i den riktningen, och om jag inte tagit upp frågan. Skulle Han inte göra något alls då och sen komma på i fyrtioårsåldern att ja just det, det där med barn skulle man ju fixa. Och då är det försent, tåget har passerat. Är inte Han för gammal så är iaf jag det och om Han tycker det är jätteviktigt med barn då kommer han byta ut mig mot någon som fortfarande är fertil. Och det är ju det jag är allra räddast för.
Han hade inget svar på det.
- Tycker du jag är för dåligt engagerad, frågade Han.
- Ja, sa jag.
- Det är bara det att det är så trist att engagera sig. Det är så jobbigt att hålla på och oroa sig hela tiden.
- Jag vet, sa jag. Jag vet...

Läs även andra bloggares åsikter om Barnlöshet, Bli gravid, Skaffa barn,

Nu vet jag hur folk gör för att jaga bort sina hjärnspöken. De tittar på TV och intresserar sig för inredning. Då kan inte de onda tankarna nå fram.

Det var en stor fest i somras. En tjej som jag känner lite grann satt med sin halvårsgamla bebis som verkade vara hennes enda intresse. För att inte pinsam tystnad skulle uppstå frågade jag henne om det fungerade bra med föräldraledigheten och så.
Nej det gjorde jag inte. Jag ställde frågan på ett sätt så att hon själv var tvungen att formulera sin ledighet. Så gör jag ibland för att få folk att säga antingen föräldra- eller mamma/pappa-ledigt. Jag tror det säger en del om hur de betraktar sitt föräldraskap. Säger man mammaledig och pappaledig så insinuerar man att det är två olika typer av ledighet och då har de antagligen olika innehåll. Man kräver alltså olika saker av män som är föräldralediga (som det faktiskt heter) än av kvinnor. Jag tror att de som säger att de är föräldralediga har ett mer jämställt föräldraskap än de som säger mamma/pappa-lediga.

Den här tjejen sa i alla fall att hon var mammaledigt och som alla småbarnsföräldrar berättade hon hur besvärligt det var att ta hand om ett barn men verkade ändå tycka att det var en självklarhet att vi alla den vägen ska vandra. "Passa på att gå ut och äta medans ni kan" sa hon. Varför just restaurangbesök, tänkte jag. Där kan man oftast komma in med barnvagn och är ungen större så brukar det finnas en barnmeny. Hur är det att klättra i berg och plocka bär och svamp med barnvagn? Det låter mycket svårare och är absolut en aktivitet jag skulle sakna mer.

Undrar om det inte vore snyggt med bara vita blomkrukor i fönstret?

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, Föräldraledigt,

igår morse kom den.

39
32
50
31

Dripp dropp, dripp dropp.

Jag behöver något annat att lägga tankarna på, det är ju inte klokt att jag inte bara kan släppa det och ta det lungt. Ska till biblioteket nu och låna en massa deckare, det borde hjälpa.

Läs även andra bloggares åsikter om Barnlöshet, Skaffa barn,

I början när vi just blivit ihop sa Han "Jag skulle bli väldigt glad om du ville ha barn med mig någon gång". Det yttrandet var inte på något sätt avgörande för om vi skulle fortsätta vår relation eller inte. Jag ville vara med Honom för att Han var den han är, världens mest perfekta man. Ändå fastnade den där frasen i mitt minne. Jag tog förgivet att han menade det. Och nu känner jag mig dum.

Han är ju inte som andra karlar, inte skulle han säga nåt sånt bara för att han hört av nån att det är taktiskt rätt. Jag är ju inte ens rätt tjej att säga det till. Det finns dom som är det, min vän Annelie t ex. Hon tycker det är så viktigt med barn att hon skulle kunnat välja bort en friare bara för att han nöjer sig med henne och inte kräver avkomma också. Men jag valde Honom för den Han är, inte för den pappa han skulle kunna bli.

Det spelade ingen roll då men det spelar roll nu. Eftersom jag trodde på vad Han sa, jag trodde att det skulle hända och efter ett tag gladde jag mig åt det. Jag förväntade mig att han menade allvar och ville att vi skulle skaffa barn ihop.

Det var ju Han som sa att han ville! Och nu snart fem år senare har vi fortfarande inte kommit dit. Om det han sa var uttryck för en önskan, varför försöker han inte få den önskan att slå in?

I går kväll kom känslorna ifatt och tårarna brände bakom ögonlocken återigen.
Jag berättade för Honom om att min menscykel nu var 50 dagar lång. Han förstod inte problemet.
Sen ägnade han resten av kvällen åt att surfa efter och beställa en ny telefon. Till mig visserligen, jag behöver ju verkligen en ny och det är absolut jättesnällt att han gör det men vad är det för prioritering? Jag berättar att våra chanser att få barn kanske bara är hälften så många som för andra par och han kontrar med att diskutera storlek på display och bluetooth. Han ägnade faktiskt mer tid åt att surfa efter olika funktioner än jag gjorde för att ta reda på hur en oregelbunden menstruation påverkar möjligheterna att bli gravid.
Helt förvirrad.

Läs även andra bloggares åsikter om Barnlöshet, Bli gravid, besviken

Sjunde veckan efter senaste menstruationens första dag släppte fördämningarna och idag kom mensen.
Jag som emellanåt varit säker på att jag är gravid. Så kan det gå. Det känns inte tomt eller ledsamt på något sätt, som man skulle kunna tro. Tror jag ska bjuda ut Honom någon kväll i veckan på middag på en uteservering. Och vi kan få vin till!

39
32
50

39
32
47+

När jag kissat och tittar ner i stolen ser det ut som hallonsaft. I trosskyddet jag har för säkerhets skull syns nästan inget.
Kände av lite mensvärk idag men sen försvann det.
Tänk om man anat det när man var 14, att det kan vara så svårt att avgöra om man har mens eller inte.

Gör ett kort inlägg när jag är ensam hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, Bli gravid, hemligheter

39
32
46+

46 dagar sen senaste mensens första dag. Har vi en bulle i ugnen?
Om jag känner efter riktigt riktigt ordentligt tycker jag mig vara en smula illamående. Men jag vill vänta med att kolla upp det tills jag har andra "symptom" än bara inbillade.

Till helgen kommer mamma och pappa och hälsar på, vill inte att dom ska veta så det är bäst att jag inte heller vet då. Och inte Han heller så någon råkar försäga sig. Dessutom, om det kommer en rejäl blödning nu så kan jag kalla det mens men om jag gjort ett positivt test innan måste jag kalla det missfall. Och det vill jag inte.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, Bli gravid, Skaffa barn,

Sex veckor har passerat sen senaste menstruation. I trosskyddet syns bara enstaka fläckar vilket brukar vara ett tecken på att den riktiga mensen är på ingående.

Kan rekommendera radioprogrammet "Heliga familjen" på P1 fredagar klockan 10 för de som är intresserade av föräldraskap och jämställdhet. Kanonbra!

Läs även andra bloggares åsikter om mens, heliga familjen, Bli gravid,

32 dagar sen senaste mensen och inga tecken på att den kommer.
Fan. Det här har blivit en mensdagbok.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, Bli gravid,

Jag tänker på den obehagliga och personliga frågan "Ska ni inte skaffa barn snart" som ställs nu och då, som skär ett hål i mitt hjärta men som lämnar Honom helt oberörd. Hur bemöter man den? Hittills bemöter jag och andra i min situation den med ett leende, någon mumlande vi-får-väl-se-framöver-förklaring och en förhoppning om att byta till ett annat samtalsämne. Men det är så många som glatt trampar in i den här privata sfären så det är uppenbarligen fel metod. Men hur gör man då? Här är några förslag till svar:

-Och vad fan har du med det att göra?

-Jo, vi har försökt men efter tre missfall är det svårt att orka fortsätta försöka. Jag blir så ledsen av att se hoppet försvinna gång på gång. *snyft*

-Jo, jag vill jättegärna men min sambo är inte så sugen. Han sitter därborta förresten, du kan väl fråga honom?

(Och den senaste, med mina föräldrar i åtanke:)
-Ni måste inte älska mig. Ni har att rätt att vara besvikna och ni har rätt till en åsikt angående när (och om) man ska skaffa barn. Men ni har ingen rätt att kasta den åsikten i ansiktet på mig och jag kommer säga upp kontakten med er om ni inte lägger av.

Kanske blir det här en blogg om att inte skaffa barn och att vara nöjd med det beslutet.

Läs även andra bloggares åsikter om Föräldrar, Skaffa barn, Skuld

Det gör så ont att veta att de är besvikna på mig.

Brorsan ska bli förälder, hoppas mamma och pappa är nöjda nu. Brorsan är yngre än jag och kille, jag slår vad om att de inte tjatat alls på honom.

Jag är så trött på den här skuldbeläggningen av barnlösa kvinnor.

Tänk om man fick skaffa barn för att man ville, istället för att man borde.

Läs även andra bloggares åsikter om Avundsjuka, Skaffa barn, Skuld

För drygt ett år sen pratade jag med min mamma i telefon. Jag sa att vi hade varit och tittat på en lägenhet. Några kvadrat mindre än där vi bor nu, men nybyggt, bättre planerat och med utsikt. Mamma blev arg och sa - Ni kan ju inte flytta till en mindre lägenhet, där får ni ju inte plats för barnen.

Att jag aldrig sagt att jag vill ha barn, det skiter hon i.

Behöver jag tillägga att vi bor kvar i vår dåligt planerade lägenhet?

Läs även andra bloggares åsikter om Föräldrar, Skaffa barn, Skuld

I förrgår kom den. Det blir en cykel på 32 dagar. Förra gången var det 39. Vi får se hur det går. Kram!

Dripp dropp dripp dropp.
Om mensen kommer på riktigt på onsdag har jag en fyra veckors cykel (den här gången). Det ni!

Vännerna Emil och Isa hälsade på oss för ett tag sen, de hade med sig sin lilla dotter som nyss börjat äta burkmat. Vi satt där runt bordet och alla såg på när hon åt.
Är det så här det ska vara? Vi hade ju roligt ihop innan, gemensamma intressen och skrattade åt skämt och var på krogen.
Är det verkligen så fascinerande med en liten människa som försöker peta i sig mat?
Är det underbart att lasta i och ur barnvagnen ur bilen varje dag?
Vad var det för fel på era liv innan som ni försökte rätta till med att skaffa barn?

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Idag kom mensen.
39 dagars menscykel, kan man ha det? 20-35 dagar
Missfall?
Tja, den som lever får se. Undrar när man har ägglossning då.
17 maj enligt ÄL-uträknaren på niomanader.se.
Pratade med Honom igår om att det kanske var bebis på g. Men vi bestämde att vänta några dagar med att skaffa ett graviditetstest. Sparade pengar, alltid bra. :)

Läs även andra bloggares åsikter om mens, Bli gravid, Skaffa barn

Idag är det fem veckor sen senaste menstruationens första dag och i trosorna syns bara rostfärgade fläckar. Tror att mensen kommer snart men man undrar ju.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, bli gravid

Brorsan ringde igår kväll och sa att han skulle bli pappa. Min lilla lillebror som jag hjälpte till att namnge när han föddes är inte så liten längre. Det är jättetråkigt att jag inte kan glädjas åt deras familjelycka. Det känns bara som ett hån mot mig. Illa till mods somnade jag efter tolv igårkväll. Vaknade vid halv fyra och kunde inte somna om. Kissade och drack vatten. Gick upp och satte mig vid anteckningsblocket. Somnade igen vid halv sex. Upp klockan sju för att gå till jobbet. Detta är vad jag fann vid skrivbordet:

Avundsjuk? Javisst! Men varför?

Jag har ju aldrig längtar efter att köra barnvagn eller byta blöjor. Jag är inte ett dugg avundsjuk på småbarnsföräldrar med sömnbrist som blir oroliga om de inte får titta till sin sovande minsting stup i kvarten. Men så fort någon i min omgivning levererar ett glatt graviditetsbesked känner jag pilar av avundsjuka genomborra min kropp. Varför är det så? Jag tycker ju om mitt liv som det är, varför tillåter jag att andra kvinnor får mig att känna mig misslyckad när jag inte går samma väg som de?

Jag läste nånstans att de lyckligaste paren är de som är gifta men inte har några barn. Den enda period som kan överträffa detta är när man väntar sitt första barn. Om det är så att man är lyckligare utan barn, varför finns då denna press på alla par i 30-årsåldern att yngla av sig och rätta sig i ledet?

När Vi träffades sa Han en gång "Jag skulle bli jätteglad om du ville ha barn med mig någon gång". Jag blev nöjd och glad inombords och tog det till mig som en kärleksbekräftelse. Nu funderar jag, om han istället hade sagt: låt oss hoppa över familjebildningen och bara vara du och jag, vi kan resa, leva och älska och bara bry oss om varandra; hur hade jag tagit det? Statistiskt sett skulle vi då ha lättare att hålla ihop vår relation, vi skulle ha bättre ekonomi och vara lyckligare.

Nu hör det ju till saken att om man klockan fyra på natten sitter i morgonrocken och klottrar ner blyertsanteckningar istället för att sova, då är man inte så lycklig över den där barnlösheten. Men jag känner ändå att det är ju inte jag som vill ha barn, det är ju alla andra som vill det. Om brorsan och hans tjej tycker det verkar lattjolajban med en bajsmaskin så låt dom skaffa en men jag kan slippa. Så lätt att säga men så svårt att känna.

Jag vill ju bara slippa känna mig misslyckad.

Det finns dom som säger att livet inte är en tävling. Dom har fel. Livet är en tävling i status och lycka (låtsad lycka iaf). Spelreglerna är oklara men här är ett tips: Den som är 32 år och barnlös vinner inte.

Läs även andra bloggares åsikter om
avundsjuka,
livet,
skaffa barn

När jag började skriva den här bloggen valde jag mellan det och att köpa en BiB på bolaget och dricka tills det slutade göra ont. Jag valde det mer konstruktiva sättet för min terapi. Just nu håller jag på med ett jätteroligt projekt på jobbet och längtar inte ett dugg efter illamående och trötthet. Det är vår och jag är mer sugen på att flirta med hela världen och dansa på krogen.

Det är väl så det är med livet, det går upp och det går ner.
Jag tänker fortsätta blogga om fenomenet att skaffa barn så länge jag tycker jag har något att säga.

Då är det väl från idag man räknar då.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, ägglossning, menstruation

Hur räknar man ut menscykeln egentligen? Nu har det drippdroppat blod i en vecka men niagarastarten har inte varit än. Man ska ju räkna från mensens första dag, men hur gör man med blodblandad urin en vecka före den "riktiga" mensen som kommer med mensvärk och allt?

Läs även andra bloggares åsikter om bli gravid

När ska man sluta dricka?
Jag är ganska lugn av mig men det blir ju gärna ett glas vin eller en folköl på helgen och ibland är det konferens med jobbet och då vet man aldrig hur det slutar. Det kan ju ta ett år innan man är på tjocken, jag kan ju inte bli torr redan nu. Det skulle ju ... verka konstigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Bli gravid, Skaffa barn

Vid 30 år är det 25 % chans att bli gravid vid samlag i ägglossningstider. Vid 35 år är det 20 %. Chansen att bli gravid inom ett år när man är i 30-årsåldern är ungefär 75%. Då utgår man ifrån att man har sex regelbundet. Regelbunden sex innebär att man knullar varannan eller var tredje dag.

Vi brukar få till det varje helg (det är inget hollywoodliv vi lever och nyförälskelsen är borta sen några år). Det innebär att två tredjedelarna av chanserna försvinner. Jag är ingen professor i matematik men chanserna borde då minska till 25% chans till graviditet inom ett år. 25 gånger 4 är 100, alltså är jag gravid inom fyra år. Men då är jag över 35 och chanserna har blivit ännu mindre. Räkna om...

Nu ska jag vara mer eller mindre på resande fot inom jobbet under en månad, det kommer ju inte direkt öka våra chanser att bli föräldrar.

Äh, va fan. Man vill ju ligga med varann för att man är kåt och för att man gillar varann, inte för att det står i almanackan att det ska göras.

Läs även andra bloggares åsikter om Bli gravid

Det blev planerat kejsarsnitt för min vän Annelie. Hon ville vara vaken men blev sövd och var besviken över det. Det sägs att man får svårt att "knyta an" till sitt barn om man inte har en vaginal förlossning. Bullshit säger jag. Män har i alla tider övergett sina nyfödda barnoch betraktas nu inte som kloka men som normala. En kvinna som inte bryr sig om sitt barn får en sjukdomsstämpel. Är det rättvist?

Visste ni förresten att kejsarsnitt minskar risken för att överföra hiv till barnet?

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, kejsarsnitt, jämställdhet

Kompisarna Annelie och Nils fick sitt andra barn igår. Jag och Annelie var bästa vänner för några år sen, vi pratade jättemycket om jämställdhet och delade värderingar. Sen träffade hon Nils och bytte ut alla sina värderingar inom ett år. Jag blev besviken och hon blev gravid. Annelie som lärt mig att föräldraskapet blir mer jämställt om man låter bli att amma var nu beredd att bli hemmafru på heltid.
Så igår kom smset om ännu ett välskapt gossebarn. Jag har inte pratat med henne sen i somras.
Kanske är jag bara avundsjuk, jag vet inte.

Läs gärna min nya systerblogg http://bejbibloggen.blogspot.com/, finns länk här till vänster.

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, skaffa barn

Hade lite huvudvärk så jag tog en tablett. På förpackningen kan man läsa att ipren inte ska användas av den som är eller försöker bli gravid. "Ipren kan, liksom många andra antiinflammatoriska läkemedel, försvåra möjligheten att bli gravid". Jag har hittills aldrig hört talas om någon som använder ipren som preventvmedel.

Läs även andra bloggares åsikter om Bli gravid

Jag och min syster lekte mycket prinsesslekar när vi var små. Vi tävlade om vem som hade vackrast klänning och våra drömmar var bara inriktade på utseende. Under tiden vi växte upp trodde vi på evig romatisk kärlek, vi drömde om glittrande bröllop i ikea-klänningen Gräddtårta och vi bestämde vad våra kommande barn skulle heta, hur de skulla vara och vilka maträtter de skulle gilla (man kan redan här se en förkärlek till att bestämma vad andra människor ska tycka).

Det är märkligt så lätt det är att slita sig loss från vissa av de här vanföreställningarna. Jag känner inte omgivningens förväntan eller tvång på att gifta mig och jag tror inte på livslång kärlek. Men om någon frågar om jag har barn så hör jag inte bara artig nyfikenhet, jag hör "Moa, du är en misslyckad och värdelös människa som inte ens lyckas reproducera dig, det allra minsta som samhället kräver".

Jag vill inte basera min självkänsla på den individ jag kan ge upphov till, vill inte betraka mig som en behållare för någon annans liv.
Jag vill vara värdefull för att jag är jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Jämställdhet

I lördags hade vi sex oskyddat. Äntligen och hur skönt som helst. Hade inte fått nåt på flera veckor så det känns väldigt bra. Vi har inte pratat något mer om att skaffa barn men det var första ligget på två år utan kondom, vilken känsla! Så jag antar att det här betyder att vi har startat processen i alla fall. Jag har precis haft mens så det lär ju inte bli något av den här gången men förhoppningsvis dröjer det inte en månad till nästa gång... :)

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Bli gravid

Min plan var att inte tjata till mig barn. Jag har varit öppen för en diskussion och väntat på att Han ska säga att han vill. Jag gjorde mig redo när jag slutade med p-piller men sen har det inte hänt nåt. Tiden går och för varje menstruation försvinner en chans att bli gravid, chanser som är begränsade i antal. De kändes som oändligt många för några år sen men nu är jag 32 och orolig att jag inte ska hinna med barn innan min fertilitet är över. Till slut tog jag upp ämnet med Honom och vi bestämde en punkt i framtiden när vi skulle börja försöka bli med barn. Den punkten försvann och jag påminde honom om att det är hög tid att försöka om vi ska ha några. Sen den gången har vi inte haft sex, varken skyddat eller oskyddat. Ska jag nu ta upp problemet en tredje gång? Jag som inte ville tjata till mig det, nu är jag precis i den situation som jag försökte undvika. Men jag kan inte bara stå här och se hoppet försvinna bakom hörnet varje månad. Se på mig, jag är ju grinfärdig varje dag och har en hemlig blogg för mitt navelskåderi.

Det hade varit rätt skönt om vi bara bestämde oss för att inte skaffa barn, att det bara är vi två och vi kan koncentrera oss på varandra och njuta av livet och resa och göra vad vi vill. Men den här ovissheten, den fixar jag bara inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Är det så här vi ska ha det resten av livet? Ska vi sitta i varsin ände av soffan och kolla på TV?
Nu går jag och lägger mig. Jag är inte trött, jag vet bara inte varför jag ska vara vaken längre.

Jag står här och erbjuder mig att ta nio vita månader, illamående, foglossning, förlossning, lägre lön osv och du avböjer. Är jag inte tillräckligt bra för dig? Vad är det för fel?

"Att vänta med att skaffa barn innebär också en ökad risk att föda för tidigt, att få en längre förlossning än normalt och att få en bristning i bäckenbotten."

Varför genomlida allt det här när man inte måste?

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Jag känner mig lurad. Tycker inte om att känna mig lurad. Det känns som om folk runtomkring undrar. Vad är det för fel på dem? De har varit ihop i fyra år, båda har jobb, de har bil, lägenhet och sommarstuga, varför blir det inget mer? Framför allt är de ju tillräckligt gamla...
Finns en krönika här om den otäcka frågan Är det inte dags snart.

Jag är så rädd att misslyckas. Att vara den som står kvar när alla andra får.

Jag trodde aldrig att det skulle bli så här.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

I midsomras skulle kompisarna Annelie och Nils hälsa på oss. Deras ettåriga son hade precis börjat gå och vårt hem är ju inte barnanpassat direkt. Så min sambo fixarfrasse världens snällaste man åkte till ikea och köpte en barngrind. Ni vet en sån där som hindrar små barn från att ramla nerför trappor. Han gick alltså in på barnavdelningen i staden där vi bor och jämförde priser och barnsäkerhet. Herregud! När hela världen undrar varför VI inte skaffar barn och jag hittar på diverse ursäkter till frågvisa mostrar och kollegor så står Han där glatt visslande och provar barngrindens gångjärn på ikea. Så jag tog upp diskussionen på allvar.

Vill du eller vill du inte? Och när? Jag vet inte var jag har dig någonstans. Grinade gjorde jag visst också, när han stod på vardagsrumsgolvet och satte ihop den där jävla grinden som VI inte skulle få någon användning av. "Det är nu eller aldrig" sa jag.
Reultatet: Det är nog bäst vi bygger om badrummet först, för det är nog inget lätt att göra med gravid-mage. Vi börjar bygga i slutet av sommaren och till hösten börjar vi skaffa barn.

Okej. Vi rev ut det gamla badrummet och började långsamt bygga ett nytt. Hösten kom och Han plockade fram kondom varje gång. Jag funderade över vilka avgränsningar hösten faktiskt har, är det almanackan man går efter eller skjuts hösten framåt tills badrummet är klart?

I julas var vi ute och åt och vi började tala om resor. Han sa att han var sugen på att åka till Sydamerika och att vi kanske borde passa på innan vi skaffar barn. Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle säga. Gällde inte vår gamla överenskommelse längre? Han fortsatte resonemanget med att barn kan man ju skaffa när som helst så det är bäst att passa på att resa nu. Själv är jag övertygad om att det är tvärtom. Jag är 32 och Han 35, ska vi ha barn måste vi börja nu och sen har vi hela resten av livet på oss att resa.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Jag surfar och letar information när ingen ser. Vid 30 år är det 25% chans att bli gravid i samband med ägglossning, vid 35 har det minskat till 20%.

Enligt en intervju i allt om barn tror demograferna att 70-talisterna blir den första åldersgruppen på hundra år som inte kommer att hinna få två barn i genomsnitt, eftersom de börjar för sent.

Mellan 20 och 29 år är det optimalt att föda.

"Många kvinnor väntar för länge" läser jag. Hur kan de vara så säkra på att det är kvinnorna som väntar? Hur många män tjatar till sig ett barn? Geomsnittsåldern för förstagångsmammor är nu 29,9 år.

Runt 20–25 procent av kvinnorna i en fast relation blir gravida inom en månad och närmare 60 procent inom sex månader. Mer än 90 procent är gravida inom ett år.

Gjorde ett test på Allt om barn : http://www.alltombarn.se/villhabarn/1.13672/1.13674 : "Du är helt klart mogen för att bli förälder, det verkar ju vara det enda du har på hjärnan! Lycka till!"

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn, Bli gravid

För snart två år sen slutade jag med p-piller. Det var ett beslut baserat på några olika saker. Framför allt hade det den senaste tiden kännts fel att det bara var jag som skulle ta ansvar för sexets konsekvenser när vi var två som utförde det. Jag mindes även hur tidigare pojkvänner aldrig tackat mig för att jag proppade kroppen full av hormoner så de kunde knulla fritt men gärna uttryckte sin besvikelse när jag någon gång glömt ett piller och det blev en veckas kondomanvändning.
Det kändes inte heller nu som världens bästa idé att hålla sig konstant medicinerad.
Den tredje anledningen var att jag hade fyllt trettio, vi hade kännt varann i tre år och eftersom vi tänkt skaffa barn ville jag inte låta p-pillrets eventuella efterverkningar hindra oss. Denna sista anledning nämnde jag inte för Honom eftersom jag inte ville att Han skulle känna sig pressad. Pressade människor kan bli opålitliga när det gäller fördelning av föräldraansvar.

Min kompis Annelie fick barn för ett och ett halvt år sen. Hon berättade att en tjej i föräldragruppen blev lämnad ensam när barnet var tre månader. Pappan ville inte mer. Man kan gissa att det inte var han som tog initiativet till att skaffa barn. (Man kan t o m gissa att han inte tog ansvar alls för preventivmedelsfrågan när han låg med henne.)

Hur som helst, det var alltså nästan två år sen jag blev ren från hormonella preventivmedel. Det var ett första steg, ett gläntande på dörren till familjevärlden. Fast det vet ju inte Han. Jag kan inte förvänta mig att Han ska kunna läsa mina tankar heller, det vore omoget av mig.
Men inte hade jag förväntat mig att bli 32 och barnlös efter världens mest noggranna kondomanvändning. Har man en relation med bror duktig lämnas ingenting åt slumpen.

Läs även andra bloggares åsikter om Skaffa barn

Jag kan tänka mig två huvudanledningar till att inte skaffa barn. För att man inte vill eller för att man inte kan. Men jag vill inte alls vara barnlös för att jag missade de chanser som gavs, för att vi väntade för länge.

Sist det skulle bli åka av och vi var hur redo som helst gick Han och hämtade kondomen. Eftersom vi som sagt har pratat om att skaffa kids (även om diskussionen kanske inte mynnade ut i ett beslut utan mer rann ut i sanden eftersom jag inte vill vara drivande i frågan) undrade jag om vi inte skulle hoppa över den. Nja, tyckte Han, det kanske blir för tidigt. För tidigt, tänkte jag, hur fan kan det bli för tidigt när du är 35 och jag 32? Det är ju snarare frågan om det börjar bli försent! Sexet blev ju så där när frågan "Varför duger inte jag?" malde i mitt huvud. Efteråt upptäckte Han att kådisen spruckit och sa att nu löser sig det ändå med den saken men jag vet inte, det var ju bara en vecka sen mensen.

Jag vill ju bara ha skön sex med dig älskling utan gummi emellan. Jag vill inte ha schemalagd älskog och ägglossning i almanackan. Kan vi inte bara ligga med varandra?

Hemma går det ganska bra men så fort jag kommer till jobbet.

Det börjar som en liten tanke, nej som ett underliggande krav, en rest från barndomen om vad man förväntas göra som vuxen. Man känner sig beredd, man tänker att på det varje dag. Till slut upptar det alla lediga tankar. Man vänder och vrider på tankar och argument.

Jag tyckte inte ens att det vad särskillt viktigt i början. Men han sa att han ville och jag trodde honom. Inte med en gång så klart, man vill ju vara ihop ett tag först, lära känna varann ordentligt och stadga sig. Och han blev Han med stort H och jag började efter några år anpassa mig. Jag funderade över om det nyköpta klädesplagget fungerar i tjock mage, jag spanade in större lägenheter och läste på om föräldraförsäkringen. Inte öppet, ens för mig själv, det var bara tankar i bakhuvet. Det är ju ingen som kräver att jag ska anpassa mig, eller möjligtvis morsan då. Och anpassa förresten, det handlar även om att försaka. Man låter bli att köpa årskort på Friskis och Svettis, man byter inte karriär, man slutar helt enkelt planera sitt liv i andra termer än familjeutökning.

Och nu undrar du såklart varför jag inte bara pratar med Honom om det.

Vi har pratat om det. Men jag vägrar be, hota eller lura till mig en graviditet. Jag har en kompis vars sambo använde killars favoritinställning "Klart vi ska ha barn men inte nu". Hon blev så trött på honom att hon till slut hotade att göra slut om de inte började producera. Elva månader senare föddes sonen och gissa vem som plockar ut så mycket föräldraledighet det bara går och vem som smiter undan ansvaret.

Jag tror på delat ansvar och jämställd uppfostran och att det kommer av att vi vill lika mycket.

Problemet är alltså att jag vill att Han ska säga "älskling nu startar vi igång processen". Men det händer inte eftersom Han har samma inställning som min kompis kille. Det är inget fel på den inställningen när man är 22. Men tio år senare vill man att det ska hända nåt. Ju äldre man blir desto mindre är chansen att bli gravid och desto större är risken för missfall. Jag vill inte tvinga dig till något älskling men du får inte tvinga mig heller. Om du vill vänta tills det återstår fem år av min fertilitet och vi vill ha fler barn än ett, då tvingas min kropp till hård belastning i högt tempo.

Jag vet inte ens om jag vill ha barn. Det skulle så klart vara mysigt med en tvååring som kryper upp i knät men inte känner jag någon längtan efter blöjbyten, trotsålder eller att schemalägga dagen utifrån amning.

Jag vill ha barn för att slippa känna mig misslyckad.